liinsi

Sitter och funderar på hur jag har hamnat i denna sits, jag har i princip börjat hata mitt liv. Det känns bara skit med allt, allt, allt! Ingenting fungerar. Var i skolan idag för första gången sen för förra veckan och jag bara känner hur jävla färdig jag känner mig där. Jag har ingen motivation till att fortsätta. Jag letar och letar men jag hittar inte någon gnista. Jag har förlorat det bästa men också värsta jag hade..Dig!.. Och jag har fortfarande inte lyckats komma över tomhetskänslan, det faktum att det inte mera är du och jag och att du inte kommer komma tillbaka. Jag vill inte vara här utan dig, jag känner mig så jävla trasig, ensam och meningslös utan dig. Samtidigt som jag inte kan ha dig i mitt liv. Vi är två starka viljor med så mycket fucked up skit i bagaget så lika mycket vi förstod varann, lika mycket gjorde vi varann illa, egentligen enbart för att vi är dem vi är.. Varje dag är en ny fight, en ny kamp om att tränga bort känslan av hur mycket jag saknar dig, hur mycket jag bara vill ha dig nära i min famn igen. Du blev en del av mig och jag har fortfarande inte kunnat vänja mig vid att den delen är borta.. Jag surrar runder som en yr jävla fågel, och flyr från mitt hem, där vi en gång delade så mycket, bara för att jag inte fixar att vara där själv och veta när jag kommer in och stänger dörren, att den inte kommer öppnas en timme senare och låta mig mötas utav det bästa jag hade!
Det är allt bara minnen nu, och det gör så jävla ont... Jag saknar allt och tiden då det bara var vi. När allt snurra runt omkring stod vi stilla, med känslan utav en trygghet, för jag visste om att jag hade dig! Jag hatar vad vi blev och jag hatar att jag fortfarande hoppas.. Jag känner mig inte färdig, och det måste vara därför jag inte lyckas släppa taget...